Vår historia bygger framtiden

Sedan barndomen har jag hört de kvarvarande orden "aldrig igen." Jag hörde dem när jag satt bakom skolbänken medan lärarna pratade om andra världskriget. Jag hörde dem när vi lärde oss om Berlinmurens fall och när mina föräldrar pratade om den islamiska revolutionen som ledde till katastrof. Jag minns också att jag hörde dem efter den 11 september och under de händelser som följde dagarna och åren efteråt. Efter år av förföljelse mot judar verkade det som om fokus nu hade skiftat till muslimer. Och sedan hörde jag det igen. De orden: "aldrig igen."

Ändå är vi här år 2025, och tusentals och åter tusentals familjer—barn och vuxna—blir bombade till döds eller förföljda på grund av sin tro, eller i många fall för sin brist på tro. Det känns som att vi är fast i en obrytbar cykel: förstörelse, insikt, erkännande av våra misstag, återuppbyggnad, glömska och en nystart. Vi verkar aldrig lära oss hur vi ska bryta cykeln.

Gåtan med upprepningen

Varför vi aldrig verkar bryta denna cykel har alltid förbryllat mig. Är vi så ytliga att vi blundar för lidandet hos andra människor om det inte påverkar oss direkt? Eller är det så att vi helt enkelt glömmer? Är vårt kollektiva minne verkligen så kort?

Kanske ligger svaret inte i vår oförmåga att minnas, utan i vårt misslyckande att verkligen se mönstren medan de händer. Vi är skickliga på att känna igen förföljelse i efterhand—när det säkert finns i historieböcker och dokumentärer. Men när det utspelar sig i realtid, hittar vi ursäkter, rättfärdiganden eller ser helt enkelt bort.

Att lära av historien, att bygga framtiden

Som kvinna med funktionsnedsättning med rötter i Iran är jag en stark förespråkare för att lära av historien. Historien kan lära oss vilken typ av framtid vi vill att våra barn ska få. Våra handlingar och val bygger inte bara deras morgondag—de formar också vad kommande generationer kommer att kalla historia.

När jag tänker på mitt arv ser jag både skönheten och tragedin i cykler som upprepas. Samma krafter som en gång förde framsteg och upplysning kan, under andra omständigheter, föra förtryck och mörker. Frågan är inte om dessa cykler kommer att fortsätta, utan om vi kommer att välja att avbryta dem.

Bryta mönstret

Kanske misslyckas "aldrig igen" eftersom vi behandlar det som en destination snarare än en daglig praktik. Det är inte något vi uppnår en gång och arkiverar. Det är något vi måste välja om och om igen, i små stunder och stora.

Varje gång vi väljer empati över likgiltighet, varje gång vi talar ut istället för att vara tysta, varje gång vi ser mänskligheten hos dem som är annorlunda än oss—skapar vi små sprickor i cykeln. Dessa sprickor kan verka obetydliga, men det är där ljuset släpps in. Det är där förändringen börjar.

Framtiden våra barn ärver kommer att byggas av de val vi gör idag. Historien de studerar kommer att skrivas av de handlingar vi utför nu. Vi kan inte kontrollera det som kom före oss, men vi kan välja vad som kommer efter.

Vår historia bygger framtiden—men bara om vi är modiga nog att lära oss av den.